Inte ens svensk politik kommer undan svensk kultur

"Det lackar mot jul. Och åter undervisas vi om att svensk kultur inte alls är så svensk. 

Lucia är inte svensk. Julgranen är inte svensk. Ritsch, ratsch, fili-bom-bom-bom, är möjligen svensk, men bara från 1840-talet. Och förresten finns det ringlekar i andra länder också. 

Ja – så här låter det. Allt är osvenskt. I alla fall allt som är gott, roligt och trevligt. 

De här lektionerna i grundläggande etnologi är inget nytt för vår tid. Men de har fått helt andra politiska övertoner på senare år. Frågan om kultur har gått från en etnologisk kuriositet, till att bli brännande het. Det beror på att den i dag berör frågan om integration. Ett politiskt laddat ämne. 

Och apropå integration. Lagom till Lucia vaknade diskussionen om svenska värderingar till liv igen. Svenska politiker har ju börjat intressera sig alltmer för den frågan. Den här gången var det statsrådet Ylva Johansson som hamnade i hetluften. Hon förordar nu att nyanlända skall lära sig vilka normer och värderingar som vårt samhälle vilar på. Och liksom andra politiker som berört ämnet blev hon genast ombedd att räkna upp dessa värderingar. 

Och som ett brev på posten kommer sen kritiken mot uttrycket svenska värderingar. Det är inte bara är Lucia som inte är svensk. De här värderingarna politikerna talar om, de är inte heller svenska. Att det är bra med demokrati, till exempel, den värderingen kommer minsann inte från Sverige! Och det är faktiskt inte bara svenskar som tycker om frihet. Blott Barbariet var en gång fosterländskt! Så lyder den självutplånande svenska kulturnationalismens motto. Att Esaias Tegnér, som yttrade orden, i själva verket var ärkepatriot, det nämns mer sällan. 

Men att Sverige delar värderingar med andra länder betyder inte att dessa värderingar inte skulle kunna vara svenska. De kan känneteckna Sverige, även om vi inte var först i världen med att formulera dem. Man kan tala om svenska värderingar, lika gärna som man kan tala om svenska träd, oavsett var värderingarna eller träden har sitt ursprung. 

Och även om en kultur bygger på influenser från andra håll, kan en kultur ändå vara unik – i kraft av att den kombinerar dessa influenser på ett unikt sätt. Delarna i en kultur behöver inte vara unika eller ursprungliga – kombinationen kan ändå bli unik. 

Och kan vi inte få förbehålla oss rätten att känna att vissa företeelser är svenska, även om de inte går tillbaka till Olof Skötkonung? Vad vi uppfattar som genuint svenskt handlar inte bara om hur djupt rotat det är i svensk historia. Det handlar också om hur djupt rotat det är i oss själva, i vårt eget svenska livs historia. Har man gått i svenskt Luciatåg från yngsta år, kan man komma att uppfatta Luciatåget som ursvenskt. Oberoende av var Lucia ursprungligen kommer ifrån. Och även om Olof Skötkonung aldrig såg en stjärngosse. 

Samtidigt ligger det något fyrkantigt över politikens nyvakna sätt att förhålla sig till frågan om värderingar. En anda av social ingenjörskonst vilar över det hela, över partigränserna.

Se, här är våra normer och värderingar, var god svälj! Och om du inte förstår, titta i lagboken!

Det är ett synsätt som rimmar illa med det ofyrkantiga fenomen som värderingarna djupast bottnar i: kultur. 

En kultur är ett sammansatt och svårfångat fenomen. Den kan liknas vid ett filter som får oss att betrakta världen på ett alldeles särskilt sätt, och som vi aldrig riktigt kan frigöra oss från. Och värderingar kan inte förstås som fritt svävande enheter, utan de är en del i detta filter. För att förstå värderingarna, behöver man förstå den helhet de är en del av. Kulturen. 

Och svensk kultur finns. Inte ens politikens sociala ingenjörer kommer undan den. Tvärtom: de är själva ett talande uttryck för Sveriges rationalistiska kultur. Men en dag kommer kanske till och med de att tycka att det är självklart att tala om den svenska kulturen också. Precis som de numera tycker det är självklart att tala om svenska värderingar." -  Katarina Barrling God Morgon Världen P1 SR