Pop

Från form1900.se

" ”Pop”-kannan - emaljglänsande diva i fältspatporslin

Be om ett föremål som är 1960-talet i en kropp och jag ska ge dig Inger Perssons ”Pop”-kanna. Rörstrands emaljglänsande diva i fältspatporslin håller kvar en den tidens förtjusning och uppbrott: det är 1968 och färgerna lyser som i konsertaffischerna, flygbladen, Andy Warhols screentryck och studentlyornas väggtextilier. ”Pop” är tid sammanfattad i en tekanna. Den lustigt tillplattade modellen kom till i en fransk keramikverkstad. Inger Persson var lärare en sommar och drejade en dag en Alladin-lampa i lergods, brände den i vedeldad ugn. Resultatet blev så bra att hon tog lampan med sig hem till Rörstrand och arbetade om den till en tekanna. Hon presenterade den i flera olika färger. Först ville fabriken bara tillverka en kulör, men ändrade sig efter Inger Perssons protester. "Pop"-kannan blev en jättesuccé 1968, både i Sverige och utomlands. Den trendigt orange kulören är den vanligaste, men kannan finns även i vitt, gult, blått, ärtgrönt, allihop med en tillhörande rostfri sil. 1969 fick Inger Persson guldmedalj i Faenza för sin ”ungdomligt färgsprakande” tekanna. Snart byggdes "Pop" ut till en serie med fem olika vaser, tre fat och två ljusstakar i olika knalliga färgkombinationer av emaljglasyr. Inger Persson hade vid det laget arbetat på Rörstrand i tio år. Hon kom en höstdag 1959 med Kinnekullebanans rälsbuss, en 22-årig, nervös, nyutexaminerad formgivare som skulle börja arbeta sida vid sida med keramiska höjdare som Marianne Westman, Carl-Harry Stålhane och Hertha Bengtsson. Inger Persson hade växt upp målande och tecknande i Hälsingland. Hon gick Konstfack 1955-59, med Stig Lindberg som lärare sista året. På somrarna plockade hon tallrikar på Gustavsberg och Upsala-Ekeby. På examensutställningen 1959 dök Rörstrands direktör Fredrik Wehtje upp och gav henne provanställning på den förnäma fabriken i Lidköping. Inger Persson blev något nytt på Rörstrand, den första ur en ny generation keramiker som sökte sig mot rustika former och krukmakeri. Wehtje anade säkert dessa nya vindar när 1960-talet öppnade alla dörrar mot experiment, formrevolter och ungdomlig hantverksromantik. Inger Persson fick fria händer i ateljén. Hon kunde dreja själv och hade en stark vilja att hitta ett eget språk, något som ibland ledde till duster med fabrikens stab av tekniker. Hon började med lergodsfåglar som målades med koboltoxid och ristades. Hon gjorde vaser, fat, krukor i grov lergodschamotte. Som kontrast mot den bruna, repiga leran valdes en av Rörstrands gamla specialiteter: emaljglasyrerna, som Gunnar Nylund använt på sina djurskulpturer. I Inger Perssons gods blev det glänsande ljusblått och svart. ”Murrigt”, tycker man nog idag, men de trinda, rundhyllta sakerna har ändå en speciell Persson-charm. Mot mitten av 1960-talet övergick hon till stengods och skapade en japanskt inspirerad ateljéproduktion, både unikat och ateljéföremål. Drejare var Kent Ericsson, som senare skulle bli Carl-Harry Stålhanes närmste man. Perssons formspråk delades mot slutet av 1960-talet. Hon höll fast vid det rustika godset, men blev också en utpräglad industriformgivare med siktet på renare linjer. Teservisen ”Colette”, döpt efter en fransk vän och en av Inger Perssons få serviser, var första steget mot ”Pop”. Ateljé-tekniken med spontana, breda penslar överfördes till serieproduktionens villkor. Fabrikens stab av skickliga handmålare utnyttjades till att dekorera ”Colette”. - Det var imponerande att se snabbheten, säkerheten hos de skickliga handmålerskor som satt i långa rader och målade i fabrikshallen. En snurr med en tjock, mjuk pensel fylld med koboltfärg ... och rundeldekoren satt där!”, berättar Inger Persson. Den blå dekoren låg under glasyren, ”viktigt nu när allt fler skaffar sig diskmaskin” (Femina 1967). ”Colette” blev en försäljningsframgång och prisbelönades med ”Golden Form” i Utrecht. Året efter kom alltså ”Pop”-kannan med sin regnbågskaskad av färger och tebjudningarna blev sig aldrig mer lika. En del klagomål hördes om hänkeln och pipen, som var svår att hälla ur utan dropp. Även Inger Persson har på senare år muttrat över att kannan gjordes rolig istället för helt och hållet praktisk, men inga småmissar kunde stoppa framgången. Samtidigt som ”Pop” lanserades också ateljékollektionen ”Humor” i stengods. Persson presenterades som ”en ung, mångsidig, skaparglad keramiker"” med ”fritt, ohämmat skapande” som förde traditonen vidare. Flera serier med handmålat stengods gjorde henne till lampfötternas drottning. ”Azurra”, ”Pyramid”, ”Rapsodi", ”Bruno” - allihop med penseldrag i järnoxid eller emaljfärger mot chamotte gav lampor, fruktfat och vaser med hipp hantverkskänsla i gillestugor och vardagsrum i det sena 1960-talet. Bara ett par år senare (1971) fick Inger Persson ett uppsägningsbrev från Rörstrand, som sedan 1964 ägdes av Upsala-Ekeby. Samma nyhet nådde också Olle Alberius, Sylvia Leuchovius och även Marianne Westman, vars hushållsgods då utgjorde 45% av fabrikens produktion. 200 anställda fick också sparken. Det glada 1960-talet var över. Fabriken ansågs sig inte behöva egna formgivare. - Det var ett vansinnigt beslut och en katastrof för Rörstrand. Det tog lång tid att reparera den åderlåtningen, säger Inger Persson. Hon drog sig tillbaka till en egen ateljé i hemmet, målade kakel och och gjorde bruksgods. Snart började hon som keramiklärare på en folkhögskola i Tidaholm, en uppgift som hon trivdes perfekt med och kom att stanna vid i 25 år. Samtidigt frilansade hon för Knabstrup Keramiske Industri i Danmark. 1982 hade Rörstrand fått nya ägare, den finska Wärtsilä-koncernen. ”Nya kloka” direktörer hörde av sig till Inger Persson och ville ha henne tillbaka för att satsa på formgivning och konst. Nu inleddes hennes andra Rörstrands-period. Fingertoppskänslan för trender och aktuella mönster gav hennes åttiotalsproduktion en tydlig tidsladdning. Det är skarpa kontraster, stort format. Randiga terriner och skålar med veckad dekor i oxblod är låsta i sin tid, ändå härliga i sitt generösa omfång. Med tidens gång kommer denna produktion att bli allt mer intressant som hälsningar från ett 1980-tal då allt skulle vara stort, kantigt och övertydligt. Hennes kanske mest kända sak från den här tiden är ett svart jättefat med fototryckta citroner - en riktig 1980-talsikon. Inger Persson samverkade med flera andra keramiker på Rörstrand, till exempel Gösta Grähs, Oivia Toikka, Kerstin Hörnlund och Rolf Zinnermark. Man arbetade med olika idéprojekt och utställningar: terriner, tekannor, fat och ”Sköna Skålar”, en exklusiv och dyrbar verksamhet som inte kom att översättas till serieproduktion. Inger Persson har allitid varit förtjust i att måla och dekorera. Sommaren 1990 inbjöds hon därför att tillsammans med Karin Björquist delta på en utställning om Gustavsbergs äldre fajansmåleri. Persson fyllde stora fat och skålar med bladverk, målat sur cru. 1990-talet innebar en återgång till mer behärskade former. De glada, intensiva färgerna från ”Pop”-tiden kom tillbaka, men nu på sidenmatta ytor i gult, kornblått, lime och rosa. "De ska vara färgklickar att bli glad av. Är inte det en slags funktion?" Inger Persson deltog, som flera andra Rörstrands-formgivare, i konstgodsprojektet ”Pro Arte” - en satsning på små, begränsade upplagor där konstnärerna fick ”fria händer att skapa nåt personligt, annorlunda, vackert och roligt.” (Produktkatalog, Rörstrand). 1994 gjorde Persson flaskor, vaser, burkar: ”Snurran” som en polkagris, ”Trippel” och ”Starlet” - med ekon av åttiotalet i sina breda ränder. Det var hennes sista produkter för Rörstrand. Numera är Inger Persson målande och tecknande pensionär på landet utanför Lidköping. Det murriga 1960-talsgodset är svårsålt på antikmarknaden, men inväntar nya smaker. Men ”Pop”-kannorna lyser fortfarande klart som signaler om ungt sinne och trivsamma tekvällar. (PE 2004) "